Det finns kvällar när allt är som vanligt här hemma och det finns kvällar när man plötsligt får äta middag framför teven för att det är Jürgen Klopps sista match som Liverpools tränare.
Nästan alla här har gråtit. Det kan hända att nästan kan strykas där, förresten. Jag misstänker att Marius också har fällt hundtårar, han som såg delar av matchen inlindad i en gammal speltröja som numera är för liten för alla våra barn.
Nog har han ju varit en speciell tränare, ledare och människa. Det är modigt att våga gå och ge vidare när det mesta går bra. Att få sluta saknad och hyllad och inte först efter att folk börjat be en gå. Eller tvingat en att gå. Det är modigt och starkt och kräver en osannolik integritet.
Vilka skor att fylla för nästa tränare. Alla kramar, alla känslor, all kärlek och all karisma.
Ska jag berätta att jag älskar Stafettkarnevalen? Att det är min i särklass bästa karneval?
Att vi på seino fick med Hildes bästa vän och hennes underbara mamma och att resan på tremis blev en resa på femmis och att det var så bra?
Ska jag berätta att Helsingfors var så brutalt vackert att man bara baxnade?
Att rörelseglädje och gemenskap är så ofantligt fint och att vi alla borde få vistas mer i närheten av hejarklackar?
Eller ska jag kanske lista bästa saker och stunder? Här kommer några:
– att få se Tillsammans-stafetten och hur deltagarna kastade sig i famnen på sin lärare när de gjort sin växling
– att Hilde igår gick från stadion till hotellet hand i hand med en fotbollsmamma i Arvids gamla lag
– att gå från hotellet tidigt på morgonen för att se en av Ingrids bästa kompisar springa försöksheat och få vinka till henne när hon stod på startlinjen
– att en av mina bästisar och stora delar av hennes familj kom och hejade på våra barn för kung och fosterland
– att många många gånger se hur klasslärare – superhjältarnas superhjältar – bara fanns där för sina elever och hejade och peppade hur det än gick
– att golvas lite av det faktum att alla de här tusentals löparna är någons bästa och viktigaste
– att jag satt ner på läktaren men ändå hade puls på 109 när Ingrid ställde sig i startblocket i finalen på 4×100 meter
Sedan kan jag förstås också berätta att Arvids lag på 5×80 meter som vi tänkte att kanske kanske med lite tur kan ta sig till semifinal tog sig ända till final och slutade på sjätte plats bland drygt 210 lag.
Och att Ingrid och hennes lag gjorde om förra årets bragd och tog guld på 4×100 meter och firade det med att sedan ta guld också på 18×100 meter.
Men det är faktiskt inte det viktigaste. Det som syns mest, kanske. Men faktiskt inte det viktigaste.
Jag säger inte att det är min vän Markus fel. Det skulle vara orättvist av mig.
Men ja, det var han som berättade att hans son fått som utmaning från sitt fotbollslag att lära sig 200 jongleringar med bollen. Och jag fick en idé.
Arvid älskar ju fotboll, men han älskar det egentligen bara när han har någon med sig. Här såg jag en möjlighet till en utmaning som skulle göra att han var ute med bollen för sig själv en stund varje kväll och eftersom min son är ytterst mutbar lovade jag honom 20 euro om han får 200 jongleringar på video. Tänkte att Arvid nog har kvällsplaner nu några veckor framöver.
Han klarade det på en kvart.
Fredrik lovade då att det blir 30 euro för 300 och 40 för 400. Redan samma kväll klarade han 606 jongleringar och vi lyckades tack och lov omförhandla belöningen och kan väl konstatera att Arvid nog inte har kvällsplaner några veckor framöver.
En gång i tiden fick (ja, verkligen fick) jag vara hennes modersmålslärare. Hon var alldeles särskild. Hade en social begåvning utöver det vanliga och ett enormt hjärta. En glädje som sprakade och smittade och ett engagemang som räckte hur långt som helst.
För sex år sedan blev hon student och jag var på hennes kalas. Sedan dess har vi hållit någon slags kontakt. Numera är hon på god väg mot att själv bli lärare och hon är vikarie i mina barns skola. En mycket omtyckt vikarie där.
Idag kom hon hem till oss och hälsade på. Jag fick muta Hilde med Youtube kids för att få ens en liten stund ensam med henne, för Hilde hade nog väldigt svårt att släppa henne. Vi satt och pratade i många timmar, mycket om den skolvärld som vi båda älskar och det där allra bästa jobbet som ger oss båda så mycket glädje.
Hon är fortfarande alldeles särskild.
Vilken start på veckan! Två träffar som påmint mig om hur stort det är att få gå en bit på vägen med unga människor, och om hur det är om möjligt ännu större att den vägen ibland blir ganska lång.
Vi har ju våra barn till låns, säger vi ibland. Och vi vet antagligen inte riktigt eller alls vad det betyder.
Som lärare har man sina studerande ännu mer till låns. Och vi vet stundvis nästan smärtsamt väl vad det betyder.
Jag vet inte hur många unga människor som passerat något av mina klassrum under mina snart tolv år som gymnasielärare. Men jag vet ju att de är många många hundra. Jag minns inte längre alla, men vissa minns jag otroligt väl ännu idag trots att det kan ha gått tio år eller ännu fler sedan vi fanns i samma klassrum.
Vissa blir kvar. Och vissa blir viktiga på kort tid. Idag fick jag ta en eftermiddsgskaffe med två av dem som jag var lärare åt förra året. Två ovanligt kloka och fina. Vi satt och pratade och pratade och orden tog aldrig slut och plötsligt hade det gått över två timmar.
Jag tror att det gör gott för en ung människa att ibland få prata med en äldre som inte är en förälder och kanske inte ens en lärare. Och jag vet att det gör gott för en äldre människa att få lyssna när en yngre pratar.
Tänk att det finns adertonåringar som vill tillbringa en måndag med sin gamla lärare. Det ska jag tänka på någon gång när jag har svårt att se det vackra i världen.
Utanför den skola som var min till låns och deras egen.
Jag var vaken till tre i natt för att några skulle se Eurovisionen och för att någon kom hem jättesent. Sedan vaknade jag redan före åtta för att jag är som jag är.
En knapp timme senare fick jag sång på sängen och fina ord och presenter men var mest bara trött. Före lunch blev jag sedan kallad dum (av ett barn) och tråkig (av två barn). Att jag är så här himla tråkig till och med på mors dag var uppenbarligen någon slags droppe.
Jag kan egentligen bara hålla med.
Ändå, det här är jättesant; att få vara deras mamma är på riktigt det största av allt. Och då är jag ändå en människa som tycker att rätt mycket ät rätt stort.
Men nog är det spridda skurar ibland i den storheten.
Arvid hade världens bästa fotbollslag. Kuffen P2011. De var ganska bra på att spela fotboll och brutalt bra på att vara människor. Och det är faktiskt alltid det viktigaste.
I höstas hände totalt odramatiska och helt naturliga saker och laget förändrades. Arvid själv är delvis kvar i sitt gamla lag men mest med i sitt nya lag. Många spelare bytte lag helt och några andra är helt och håller kvar i det som var.
För en känslig själ som min fanns det onekligen mycket att sörja när världens bästa fotbollslag förändrades.
Idag har vi varit på match. Några av Arvids gamla lagkompisar hade match med sitt nya lag och både kalender och väder talade för att vi såg en juniormatch som vårt eget barn inte spelade. När vi kom till matchen träffade Arvid genast flera andra gamla lagkompisar som var och såg samma match.
Jag och Hilde sökte oss till läktaren och där satt två pojkar och vinkade jätteglatt till oss. Det tog en stund innan jag kände igen dem som två av Arvids nya lagkompisar eftersom jag aldrig har sett dem i något annat än fotbollskläder. De satt och pratade en stund med mig och Hilde – jag älskar artiga barn som ser en i ögonen och säger mer än de måste – och sedan gick de till ”Arvid och de där”.
Rätt lag vann matchen. Arvid satt lyckligt och såg den mitt i ett härligt gäng både gamla och nya lagkompisar och lyste om möjligt ännu mer än majsolen.
För en känslig själ som min fanns det onekligen mycket att glädjas över.
Idag fyller två av de här ljuvliga sexton år. För fem år sedan visste inte att de fanns, idag är det omöjligt att föreställa sig en vardag utan dem. Ingen i vår familj skärper sig längre för att de är här. De hör till.
På bilden finns Ingrid och hennes tre bästa vänner. Fotade på sin konfirmationsdag av min syster Matilda. Jag är så otroligt glad och tacksam för att hon har dem. Det finns så mycket jag och familjen inte längre kan vara för henne och då är det tryggt att veta att just de här tre är en del av allt det. ❤️
När vi skulle städa idag hade vi ”lite” ren tvätt att ta itu med först.
Det tog över en timme och sedan var jag ganska trött.
Tur att Fredrik fanns där och hade arbetsmoral.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen.., Vi betalade 349 euro för den här fåtöljen med egenskaper som att det går att fälla ner ryggstödet och fälla upp fotstödet. Lite dyrt med tanke på att den 48 dagar av 50 tjänar som förvaringsplats för ren icke-sorterad tvätt.
Den här gången fick stolen till och med ta hjälp av golvet. En ny low.
I drygt två dygn var det hon och jag. Alla andra blev hemma, vi två åkte iväg och nätverkade och delade liv.
Vi hade det bra. För det mesta. Tyckte det var både lite tråkigt och lite skönt att det var bara vi. Mot slutet blev vi kanske lite trötta på varandra och eftermiddagens hemresa var inte bara glad gemenskap.
Något slags bottennapp nådde vi när hon från tåget ringde till Fredrik och jag hörde henne väsande viska:
– Mamma är helt galen!
Att jag inte har en aning om varför hon i just den stunden var sur på mig säger något om hur segt det var på slutet.
Ändå tror jag att det gör otroligt gott att i en stor familj dela på sig ibland och få fokusera på lite färre. Hilde och har haft många jättefina stunder och samtal under helgen och jag tycker så otroligt mycket om att få hänga med henne. Tänk att just jag får höra ihop med just henne.
Nästan för lycklig 